1688-1751 John Smibert Gallery John Smybert (or Smibert) (1688 - 1751), Scottish American artist, was born in Edinburgh and died in Boston, Massachusetts. He studied under Sir James Thornhill, and in 1728 accompanied Bishop Berkeley to America, with the intention of becoming professor of fine arts in the college which Berkeley was planning to found in Bermuda. The college, however, was never established, and Smybert settled in Boston, where he married in 1730. In 1731 he painted "Dean George Berkeley and His Family," also called "The Bermuda group", now in the Yale University Art Gallery, Yale University, a group of eight figures; it is maintained that the person furthest to the left is actually the artist himself. He painted portraits of Jonathan Edwards and Judge Edmund Quincy (in the Boston Art Museum), Mrs Smybert, Peter Faneuil and Governor John Endecott (in the Massachusetts Historical Society), John Lovell (Memorial Hall, Harvard University), and probably one of Sir William Pepperrell; and examples of his works are owned by Harvard and Yale Universities, by Bowdoin College, by the Massachusetts Historical Society, and by the New England Historical and Genealogical Society. Portrait of Edmund Quincy, attributed to John Smybert Plaque at Granary Burying Ground in Boston commemorating SmybertBetween 1740-42, he served as architect for the original Faneuil Hall, which he designed in the style of an English country market. The hall burned down in 1761 but was restored, and then in 1806 greatly expanded and modified by Charles Bulfinch. His son Nathaniel was also a painter. Smybert lies in an unmarked grave in the Granary Burying Ground in Boston.  Related Paintings of John Smibert :. | Edward Winslow | Bishop Berkeley and his Family | Portrait of a Woman | Edward Winslow | Reverend Joseph Sewall |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Bernardino india
Italian Emilian painter , 1528-1590 was a painter of the late Renaissance, born and mainly active in Verona. He is said to have trained with Domenico Riccio. He collaborated with Michele Sanmicheli in the Canossa palace and Pellegrini chapel in San Bernardino of Verona. He collaborated with Felipe Brusasorci, Domenico's son in frescoes at Palazzo Fiorio Della Seta. He decorated Palladian villas such as Villa Pojana, Villa Foscari (also known as La Malcontenta) where Giovanni Battista Zelotti also worked, and the Palazzo Thiene in Vicenza. Orlando Flacco completed his most extensive work for the Sala Maggior di Consiglio in Verona.
Girolamo Genga
Italian Painter and Architect , 1476-ca.1551 was an Italian painter and architect of the late Renaissance, Mannerist Genga was born near Urbino. According mainly to Giorgio Vasari's biography, by age thirteen Genga had gained an apprenticeship in Orvieto under Luca Signorelli. He was afterwards for three years with Pietro Perugino, in company with Raphael. He next worked in Florence and Siena (where he decorated the Petrucci palace c. 1508), along with Timoteo della Vite; and in the latter city he painted various compositions for Pandolfo Petrucci, a leading local statesman. Returning to Urbino, he was employed by Duke Guidobaldo da Montefeltro in the decorations of his palace, and showed extraordinary aptitude for theatrical adornments. He is recorded as having help design the decorations for the Duke's funeral in 1508. From Urbino, he went to Rome and painted church of Santa Caterina da Siena one of his masterpieces: The Resurrection. Francesco Maria I della Rovere, duke of Urbino, recalled Genga, and commissioned him to execute works in connection with his marriage to Eleonora Gonzaga in 1522. This prince being soon afterwards expelled by Pope Leo X, Genga followed him to Mantua, whence he went for a time to Pesaro. The duke of Urbino was eventually restored to his dominions; he took Genga with him, and appointed him the ducal architect and decorator. He worked extensively on the Villa Imperiale on Mount Accio . Among his work in Urbino, was the scenography of plays,